jolineenenge

Om man lever i en ankdamm,
och är fullständigt tillfreds,
tror man snart att gölen är en ocean.
Då blir näckrosen en urskog,
och man själv en mänskilghet,
och på varje fråga har man själv ett svar,
Och allt bortom horisonten, känns skrämmande och fel,
som ett onaturligt, obegerpligt spel.
Då blundar man och jäser av självbelåtenhet,
och dumheten blir snart ens religion.

Då sitter man i Stockholm, i Lund och Göteborg,
tre flugskitar i utkanten av världen,
och bedömmer och förkastar, på krogar och i kök,
och avgör vad som har och saknar värde.
Där vet man mer om Kina,
Peru och USA än dom töntar vet som lever där var dag.
Man behöver inte fråga dom själva hur det är,
och man behöver verken läsa eller resa.

Det är som om man i Kairo kräver köttbullar med lök
som smakar som om mamma hade gjort dom.
Eller som att på cafèer i Paris, betälla sill,
och om dom tvekar peka tinningen emot dom.
Som att hålla Bajen före en sketen pyramid,
och en schottis före Beethovens mystik.
Då blir man sån som tysken är i Norditalien,
och då får man all den kärlek man förtjänar.

"Ja, kärleken är vacker det är människan som är ful."
som Wennerberg säjer när han är på örat.
Ska man skylla på systemet eller kanske på sej själv?
Vem bestämmer vad man anser man ska göra?
Men den som bara blundar är inte riktigt blind,
även om det vore satan på bekvämt.
Och om folkhemspräktigheten ger en ständigt bryderi
får man kanske gå och titta sej i spegeln.

Från min klippa i Ligurien ser jag bönderna som går
och svänger sina liar ner' i dalen.
Dom arbetar med kroppen, under Solens vita klot,
för gamlingarna, kvinnorna och barnen.
I min stuga är jag allting, ute i världen ingenting.
Vilket värde vill jag sätta på mej själv?
Vill jag någonsin begripa den jord vi springer ur
får jag nog se till att va en smula ödmjuk!

Det är lite luriga stavningar men det kanske har med hans dialekt att göra;)